storfrippe - Lika ovanlig som alla andra?

Påsken är nu i stort sätt slut. Den har besått av alldeles för mycket mat, dryck och godis precis som alla andra år. Alltid trevligt när hela familjen är samlad eftersom det inte händer så himla ofta nu för tiden.
Påskdagen ute var väl inget man kommer berätta för barnbarnen direkt. Antingen känner man sig alldeles för gamal eller så känner man ingen tillhörighet. Tror att jag har distansierat mig den här stan nu. Så nu känner jag mig egentligen inte hemma någonstans. Jag hade ett hem där jag verkligen kände mig som hemma och där jag trivdes. Men tyvärr så finns inte det längre. Även att det är det jag över allt annat vill så verkar det som om det har runnit mig ur händerna.

Jag är så kluven i dethär! Jag vill ju berätta men jag vet att det kommer förmodligen förstöra mycket mer än vad det kommer göra något gott.. Jag vet att jag inte har någon plats hos dig längre, att du gått vidare och träffat människor som är mycket bättre än vad jag någonsin var... Men ändå vill jag att du ska veta att jag tänker på dig varje dag, varje timme och att jag saknar dig så! Min bro är väl förmodligen bränd, men jag vill att du ska veta att det är inte din! Jag tror inte jag kommer le och trivas så mycket med någon som jag gjorde då. Nu har jag berättat en smula av kakan iaf. Men förmodligen kommer det här bara skrämma bort dig eller något.. Men jag vill bara att du ska vet att jag kommer finnas kvar här som en vän eller som den jag en gång var...

Snart åker jag hem till ensamheten på 26m2. Känns ganska likgiltigt om jag ska vara ärlig..

Hoppas nihaft en trevlig påsk!