storfrippe - Lika ovanlig som alla andra?

Här sitter man då i sitt slott Tretton trappor opp sömnlös och iakttagande likt en Eldvakt ser jag något stort växa Av ingen annans frö. Ser ut genom mitt fönster och tänker på Fröken Svår och talet hon höll Under månen. Det är ett Tal av hjärter dam som inte är någon lek men kanske något mer?

KOM ÄNGLAR! Gå inte kring katter runt den heta julgröten för det kan vara sagan om en fantasi som kan förgylla en vårdag i November och alla andra dagar också. Fröken svår behöver aldrig hålla några Försvarstal iaf inte för kärleks skull, inte för mig och inte för någon annan heller.

Tanken på hur allt har blivit som det är är ett fenomena i sig, skapat ur egentligen ingenting men som har blivit något.

Jag har varit En av alla dom där ingen hade lust . Jag hade gärna velat vara Nån annan när livet rusar förbi som Rusningstrafik och jag står helt handlingsförlamad och ser på medan det blir Höst på min planet. Nu går jag och gnolar på Balladen om konsekvenser medan jag tänker på hjärter dam. Åh! Nu är det Vår för hjärter dam.

När ni njöt i vårsolen frös jag och sjöng en Psalm i januari om En svår och jobbig grej, om att vara Låg och känna av livets botten. För nu är alla små stjärnor och kvar finns bara mina Vänner.

Ständigt kommer dom tillbaka, mina Gråa dagar som är fyllda och tyngda av Tvivel inför vad livet egentligen innebär. Men Mamma är säkert nöjd när jag håller god min och beter mig som en Idiot.

Men mitt i allt detta kom hon, hjärter dam eller fröken svår och blev min Pacemaker som fick lågan att flamma till igen. Alla oroliga nyheter om Pollenchock och Stjärnfall känns inte längre lika farliga. Dagarna känns som om att Fånga en fjäril. Det är Vinter över ån men jag har Solen i ögonen. Typiskt att jag åkte Med bussen från stan just då. När jag kom hit hörde jag sirenerna sopa ”VARNING FÖR RAS!”

Du bara Kom men förhoppningsvis försvinner du inte, utan Kom ihåg mig. Jag finns här och kommer alltid att göra det. Även om du så är I Stockholm. Jag har inte så mycket att erbjuda men Du får mig. Det är inte mycket i dessa dagar men , åh Du gamla fria nord, det är värdelöst och ovärderligt. Värdelöst om jag är ensam, man Måste vara två för att få det ovärderliga, en sådan känsla tar kanske aldrig riktigt slut för en dag är det skrivet i sten och jag Hugger i sten om du vill det.

Det kan säkert komma större dagar här i livet än söndagen 13.3.99. I mycket utav det som förgyller dagar är det trots allt Tanken som räknas. Allt jag vill göra ska vara perfekt för Nästan perfekt är inte gott nog. Men som vi säger ”vi tar den Fria vägen ut”, men vill vi ut?

Elden som brann, brinner den?

Jag vill gå hem med dig genom vårens ljumma nätter och Om tiden vill ifatt oss då så har vi redan Någonting större. Du hade tid för mig då och snälla Håll ut en stund till för Sen du var här har livet lekt och lallat runt i en Lovesång. För den som letar den finner men varje gång står man där lika Lycklig och förvånad. I dina ögon vill jag drunkna och bo för det är inte meningen att vara Singel.

Om vi lutar oss tillbaka och Faller, faller vi då Åt samma håll? Om Min älskling har ett hjärta av snö, vad är det då som får det att smälta? Jag kanske går Över gränsen in i Dunkla rum där mycket är okänt. Men efter Brustna hjärtans höst var det en Lång väg hem till det som en gång var jag. När Dom sista drömmarna sakta rann ut ur mina händer likt sanden i ett Timglas och de vandrande stegen i Söndermarken blev bara fler och fler. Men jag sa till mig själv att ”Se dig om”, lämna det tunga bakom dig och gå vidare. Och med god hjälp kan jag bara konstatera att Det är visst nån som är tillbaka, det är slut på all Elegi. Nu är jag nygammal med en energi av sällan skådat slag som jag gärna delam med mig av till dig, för när Jag är hos dig igen är Dom tomma stegen redan gångna och Hjärterdams sista sång tonas sakta och lugnt ut. Stackars de som lever kvar i det grå och menlösa kriget med sig själv. Hon är nära men ändå så långt borta för Hon kommer från främmande vidder.

Dom sista drömmarna är ännu inte drömda för än lever de med tanken om de saltstänkta klipporna, en vän i handen när vi ser ut över den Mareld som visas bara för oss.

Tack för mig!

Mvh

Lars